mrbeaver

Är inte så mycket i skolan för tillfället och den tiden borde jag ju utnyttja till städning, tvättning och att plugga men riktigt så blir det inte. Jag har istället under början av denna vecka lagt ner tid på att bygga ut hemsidan för 94-laget istället. Betydligt roligare. Så nu finns det lite kort info om varje spelare som jag har fått bild på och en liten kommentar.

Men nu vet jag inte riktigt hur jag ska kunna fortsätta förbättra den....

Var på en jobbintervju igår för arenapersonal. Gick väl helt okej problemet vara bara att de inte har så mycket jobb över för tillfället... Jag är ju student nu så som för många andra är pengar ett stort problem.

I sommar kommer jag verkligen att behöva ett jobb och jag är lite orolig för att jag inte ska få något. Jag får ju inga studiemedel under sommaren men mina räkningar kommer att fortsätta droppa in som vanligt. Så jag söker med ljus och lyckta efter alla möjliga jobb och om någon vet något så är det bara att höra av sig J

Så i lördags var ännu en innebandysäsong över. Vet inte om jag ska skriva äntligen över eller redan...

En sak som är säker är iaf att den utan tvekan har varit den tråkigaste. Men inget ont som inte för något gott med sig och viceversa. Jag har nu koll på vilka hallar i Sörmland som är kallast att sitta på bänken på. Flen och Strängnäs är inte roliga.

Från att förra säsongen ha fått extremt mycket speltid till att i år fått extremt mycket bänktid så blev det givetvis en stor omställning. Självfallet var jag bered på detta och innan försäsongen drog igång var målet att ta en plats i A-lagstruppen och jag såg inte det som någon självklarhet att göra en ända match i A-laget. När säsongen sen drar igång på allvar och de dåliga resultaten bara radas upp och jag satt och tittade på så var det tungt och det var många gånger jag ställde mig frågan är det värt det här? Vanmakten och hopplösheten man känner av att bara sitta och titta utan att få möjligheten att kliva in på plan och påverka är ingen trevlig känsla.

Visst jag fick mina "chanser" att spela men de bestod oftast av ett byte här och där när jag kom in helt iskall, inte mycket man kan göra då förutom att springa och hoppas på att få göra ytterliggare ett byte och kunna komma in i matchen men snart satt man där igen och frös.

Tillslut kom jag fram till att jag var tvungen att ändra inställning. Det fungerade inte att varje vecka åka iväg tre kvällar i veckan från Sara och ge allt för att försöka ta en plats tillhelgen och sen bli besviken att man inte fick någon riktig chans den här gången heller. De blir för mycket besvikelse och hopplöshet, det tynger ner än istället för att motivera mig att jobba hårdare. Det handlar om att acceptera situationen. Jag hade inget att bidra med till laget, men vad gör jag då där i så fall?

I DM var tanken att alla skulle få spela plus att några yngre spelare skulle få chansen. Så när det då blev en plats ledig på backen fick jag hoppa in där o göra vad ja kunde. Jag hade fått göra en träning som back några veckor tidigare, det var allt. Resultatet var klart godkänt och efter jul har det blivit lite bättre.

Man brukar prata om att spelare saknar matchträning och om hur viktigt det är för att komma in i tempot, jag har väl varit matchotränad i ett år nu.

Jag tycker inte att mina tränare har gjort något fel, för det mesta. De har låtit det bästa laget spela i deras ögon precis som de ska men de är en föga tröst när man sitter på bänken och ser spelare som inte orkar/är för slöa för att jobba i försvaret.

Kort sagt, ett år till som detta är jag inte intresserad av. Om jag inte bidrar med något till laget på något sätt utan bara mest får speltid på nåder så de andra kan vila och hoppas på att den skada jag ställer till med är så liten som möjligt...

Varför då fortsätta?

Om jag i början av nästa år inte är närmre en ordinarie plats så innebär ju de att jag inte har utvecklats och vad finns det då för hopp om att jag kommer att bli bättre...

Varför då fortsätta?

Jag spelar innebandy för att jag älskar sporten men även för att jag älskar att vinna och då mot så svårt motstånd som möjligt. Så om jag inte spelar nästa säsong så visst kommer jag att sakna det otroligt mycket när jag sitter där på läktaren men som Tisen sa;

Frågan är om det är värt det, det är något som är upp till var och en att avgöra.

När till och med tränaren börjar fundera över det så är det klart att situationen är långt ifrån idealisk.

Men när försäsongen drar igång så kommer jag att vara där, joggande ifrån alla tyngre spelare i spåret och utan problem klara försäsongen men när matcherna drar igång i höst får jag lida för min lätthet igen istället och om då bänken blir min närmsta vän igen... ja då är det tveksamt att ja står ut ännu ett år.